Archive for juli, 2009
Det här är nog mitt femte försök till ett inlägg om hur allt känns efter det som varit.
Jag loggar in, ska börja skriva men det står helt still. Det finns inte ord för något längre. Helt tomt.
Jag känner att ilskan finns där inne, men den kommer inte fram. Det tjänar ingenting till ändå. Du varken läser, lyssnar eller ens svarar om man försöker.
Du säger att vi ska se till att vi kan umgås igen, för det är ju vi som brutit kontakten. Du har inte funderat på vilka det var som gjorde det outhärdligt för oss att umgås med er?
T.o.m. Matte, som jag inte trodde skulle kommentera det jag berättade om dig, sa ”Man tycker ju att ens barn borde gå före”.
Visst har man hört om historier där barnen skapar problemen o.s.v. men så är det inte i det här fallet. Vi har haft förbannat bra tålamod med den där jävla kärringen ska du veta.
Som när du sa ”Helena tycker att du dricker för mycket” och jag konfronterade henne om det och hon började tokböla och sen kom det ett samtal från dig. Och JAG fick be om ursäkt för att jag sagt vad jag tyckte om den saken. Och hade det varit så att jag druckit för mycket någonsin hade mamma tagit upp det med mig. Hon vet vad jag gör och när jag åker bort o.s.v.
Jag börjar fråga henne artigt om jag kan ställa en fråga vilket ledde till många frågor. Då exploderar hon och hänger ut mig i hennes personliga meddelande på msn.
Vi behöver ventilera våra huvuden och börjar blogga, då skriver hon ut varenda inlägg hon misstänker handla om henne och ska gå till advokat.
Hon kollar igenom våra bilddagböcker och anmäler bilder, vi ber henne ta bort bilder på oss 3496 gånger men inget händer så vi börjar anmäla bilderna. Då lägger kärringhelvetet in bilderna i msn-galleriet istället.
Hon kan tydligen inte förstå vad ”vi vill inte att du lägger upp bilder på oss” betyder. Rätt konstigt för att påstå sig vara en frisk 37-åring.
Mamma skriver om helvetet och allt som man själv tänkt på men inte kommit till skott och skrivit. Skönt att iaf någon av oss får ur sig ilska. Skulle behöva det själv. Men jag tror jag tryckt ner ilskan i den mörkaste vrån som fanns ledig inom mig så jag har svårt att hitta den igen.
Den mest obehagliga känslan jag någonsin haft har jag vandrat omkring med sen februari. Känslan av att inte känna någonting om något dåligt händer. Det liksom bara rinner av. känner mig helt avstängd och nästan som att jag befinner mig i en mardröm. En sån där äcklig man hade när man var mindre där man jagades av något läskigt och man sprang och sprang men man kom knappt någonstans och varelsen kom närmare och närmare.
Jag försöker hitta min väg ut eller ett sätt att vakna, men jag tror inte jag kan göra det på egen hand.
Ska försöka ta mig i kragen och ringa och boka en tid hos någon som kan hjälpa mig.
Och blir det massa kostnader kan du räkna med att räkningarna kommer till dig, ”pappa”. 
Låg och vilade en stund på eftermiddagen, tror det var vädret som gjorde mig helt seg.
Och så ringde mobilen helt plötsligt med ett nummer jag inte kände igen. Jag svarade och det visade sig vara min farbror som frågade efter pappa.
Jag hade försökt glömma det som varit och gått vidare med mitt, men han tvingade mig dra upp det igen eftersom han blev förvånad över att jag svarade att jag inte pratar med pappa längre.
Så jag drog en kortfattad version av det som hänt för honom.
Det kändes rätt bra när han sa ”Man tycker ju att ens barn borde gå före..” när jag berättat klart.
Sms:ade även en länk till min blogg ifall han ville veta mer om allt.
Tänkte bara säga tack ifall du/ni tog er tid att läsa.