8 månader har gått sen du satte din fot i mitt hem för sista gången. Och när du gick med vad som såg ut som tårar i ögonen så sa du ”Jag kommer ringa och jag hoppas att du svarar för jag vill veta hur det går med jobbet och så..”. Man kan ju undra vart dom samtalen tog vägen. För min telefon har inte ringt sen dess. Du frågade inte ens om mitt nya mobilnummer när du tvingade mig att byta. No fucking nothing.
Inte ens om helvetet skulle frysa till is och grisar började flyga skulle jag förlåta dig för allt du utsatt mig, mamma och Titti för.
Ibland är det nästan så jag hoppas att fittan blir gravid och så sitter du där i skiten sen.
Fast egentligen inte. För stackars barn. För det första tokful och för det andra en psykiskt störd morsa och en ryggradslös skit som far. Det kan inte bli annat än skit av det.
Jag skulle aldrig se det som mitt syskon. Jag har mina tre syskon redan, det är dom enda som existerar för mig.
Den enda pappan jag någonsin haft är PO, det finns ingen annan jag kan minnas.
Om jag bestämmer mig för att gifta mig är det han som ”vinner en son”, om jag bestämmer mig för att skaffa barn är det han som blir morfar.
Precis som det ska vara.
Och inom en snar framtid flyttar jag också, då kommer du inte veta vart jag finns längre. Fast vad gör det? Det är ju inte som att du kommer förbi längre ändå.
Leave a Reply
XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>