Archive for mars, 2010
I lördags, dagen efter sms:et så ringer jag pappa strax innan 15.00 och frågar om han tycker det är okej att skicka såna sms. Han svarar nej. Sen berättar han att hon varit i Enköping under dagen och kånkat ut en massa saker därifrån. Och mitt hjärta slutar slå.
Jag frågar vart han är och när han kommer hem. Han svarar om en timme, vilket skulle vara runt 16.00.
Titti var med Tintin på Willys och hade inte kommit hem än och jag vet inte vad som hänt eller hur Titti kommer ta det. Jag vill inte ringa heller för jag tycker inte att man ska få höra sånt när man är ute bland folk. Så jag väntar på att hon kommer hem vilket hon gör ganska snabbt och hon blir chockad och ledsen. Jag säger att pappa ska ringa när han kommer hem.
Jag ringer mamma och berättar och hon blir orolig såklart.
Pappa ringer upp en stund senare och berättar att hon tagit med sig illern hem och påstår sig ha dödat den och slängt allt på tippen.
Det blir tyst när nyheten sprider sig och alla blir utom sig av oro. Jag ringer mamma och berättar. Även hon blir utom sig av oro.
Jag ringer pappa och säger att vi måste åka NU till henne och hämta illern, oavsett om den är död eller levande. Den ska fan inte vara hos henne oavsett. Vi ska rädda henne.
Men han vill inte.
Vi ringer polisen och berättar om allt men dom kan inget göra påstår dom så länge det inte blir en direktkonflikt och Titti säger att om inte dom åker så åker hon själv, vilket dom avråder henne ifrån. Men det skiter man ju i i ett sånt läge.
Vi försöker med pappa igen, men det går inte.
Så jag får en impuls och ringer Yvonne, mina kusiners mamma. Hon blir också chockad av berättelsen och säger ”Vi måste ju göra något!” och hon säger att hon ska försöka fixa någon som kan köra oss och frågar om vi vill åka isf. Och det vill vi ju självklart. Hon ringer upp en stund senare och säger att vår kusin kan köra oss.
Han dyker upp ungefär 2 timmar senare och vi åker iväg.
När vi börjar närma oss så börjar hjärtat slå fort och jag försöker peppa mig själv.
Vi kommer fram till porten, hoppar ur bilen och lyckas ta oss in genom porten ganska direkt. Vi åker upp till hennes lägenhet och plingar på, men självklart inget svar. Så vi börjar plinga konstant istället på dörrklockan. Sen så ringer vi polisen igen. Dom säger att dom ska skicka en bil och att det förmodligen kommer ta lite tid, men vi säger att vi kan vänta.
Sen öppnar Titti brevinkastet och säger i rådande, inte hotfull, ton att det är nog bäst för henne om hon samarbetar.
Ganska direkt så ringer pappa upp Titti och säger att hon inte vågar öppna dörren när vi står där så vi får åka ner med hissen och vänta på att hon ställer ut sakerna utanför dörren innan vi kan åka upp.
Sen ringer pappa upp igen och säger att vi kan åka upp. Och utanför dörren står illerburen med illern i. Som tur var levande och verkar inte ha tagit någon skada av dagens bravader.
Vi tar med henne ner till säkerheten i bilen och åker upp igen och förväntar oss att det ska komma ut en resebur och lite mer saker. Men inget står där.
Vi ringer pappa och säger att det saknas lite grejer och att han får säga åt henne att ställa ut sakerna. Han ringer upp strax efter och säger att hon påstår sig ha slängt allt annat. Så Titti ringer polisen igen då ingen bil har kommit och berättar vad som har hänt under tiden och frågar om vi ska vänta på bilen eller om vi ska åka därifrån och göra en stöldanmälan istället. Dom säger att vi ska anmäla så vi åker därifrån med illern.
Det sjuka som jag kommit fram till såhär efter att det lugnat sig och vi fått hem Idun till säkerheten så känner jag att jag var aldrig direkt chockad över att hon gjorde såhär. Klart att jag blev förvånad, men inte i den grad som jag borde ha blivit. Jag förväntar mig precis vad som helst.
Det visade sig att hon har slängt saker för Titti för ett värde av mellan 2500-3000 kr. Hon hade t.o.m. dragit ur tre lådor ur Tittis byrå och tagit med sig för att den inte ska gå att använda :S
Hur sjuk är man inte då?
Jag kan bara tacka Gud för att resten av Tittis grejer är här hos mig, där ingen kan ta dom. För vem vet vad som annars hade försvunnit? Hon hade ju med all säkerhet tagit allt av värde.
Även om det känns som att pappa börjar förstå vilken sjuk människa hon är så vet vi att det inte är över. I mina, och andras ögon, är hon en psykopat och man vet aldrig vad som kan hända. Hon lär inte ge sig även om det skulle ta slut.
Igår när Titti åkte tillbaka till Enköping så skrev hon på msn ”Hörde att du var tillbaka i Enköping, då ses vi imorgon..” Titti hade svarat ”Bra, ta med dig mina saker eller pengar för allting.”
Sen hade hon börjat tokringa som vanligt. Pappas mobil var förmodligen avstängd så hon började ringa på hemtelefonen istället, trots att klockan var 23.00 ungefär, så Titti drog ur telefonen ur jacket.
Idag, och alla andra dagar kommer kedjan att sitta på dörren, så även om du har nyckel så kommer du inte in. Vi fixar dock mer än gärna skjuts därifrån i blå/vit bil. Så känn dig välkommen att hälsa på!
Hur fan kan man hota att döda ett försvarslöst djur? Det sägs ju att det börjar alltid med det, sen kommer det till människor.
Det är helt sjukt hur du blundar för allt det här. ”Jag vill bara ha lugn och ro!” Med en jävla djurplågare som stör OSS eller? :S Det är så att ni båda borde avlivas.
Jag, Titti och smurfen satt hemma och försökte ha en trevlig kväll och så får Titti sms från fittan där det står ”Jag kommer vrida nacken av illern, jag vill inte ha en illaluktande iller i mitt hus.”
Två saker stör mig med det här sms:et.
1, Man rör inte ett försvarslöst, oskyldigt djur för att man ogillar ägaren.
2, Sen när blev pappas hus i enköping DITT? Du har inte lagt ett jävla öre på det. Och om det nu hade varit ditt, varför är det då alltid så in åt helvete skitit där när vi väl satt vår fot där? Ser man inte till att det är fint där man bor, även om man inte bor där permanent?
Jag skulle gärna kopiera ut allt du skrivit och skicka till din arbetsgivare. Någon som du ska inte jobba med sårbara människor.
Du borde sitta inspärrad i ett rum med vaderade väggar och krama sig själv-tröja. Där är ditt rätta hem.
För några veckor sen när jag satt på tunnelbanan från pojken så satt jag och tänkte på allt som hänt med pappa och sådär. Sen kom en tjej med en hund på och satte sig mitt emot mig.
Jag tyckte inte hunden var jättefin direkt, sen kollade jag ut genom fönstret och efter en stund så la sig hunden halvt på min fot och somnade. Jag tyckte det var sött. Det är bara syrrans hundar som gör så annars.
Sen satte sig hunden upp och kollade på mig och såg sådär extra snäll ut, som att den såg att jag inte mådde bra och tittade på mig med en tröstande blick. Sen la den huvudet bredvid mitt ben och suckade sådär lugnande som hundar och katter gör för att lugna en.
Jag föll direkt för den där hunden. Tänk att den brydde sig om att försöka få mig på lugnare, bättre humör trots att den inte sett mig förr. Tänk om människor var så, då hade världen varit en helt annan.
Idag satt jag på jobbet som vanligt och höll nästan på att somna av uttråkning när telefonen ringde. Det var stationsvärden från Bålsta som ringde och berättade att resenärer som kommit med senaste tåget berättat att det var en kraftigt berusad man som hade gått av tåget hos mig och att jag borde gå ut och kolla att han inte ligger på spåret någonstans.
Så jag vandrar ut till mitten av plattformen och kollar spåret på Bålsta-sidan av plattformen utan att se något. Tänker nästan vända tillbaka men kollar på Stockholms-sidan också och ser något på spåret längre bort. Rusar dit och där ligger en man och kollar upp på mig med en ”Vem är du?”-blick. Jag får panik och säger åt gubben att snabbt som fan flytta sig från spåret innan ett tåg kommer och sliter upp stationstelefonen för att ringa och stoppa tågen, men stationstelefonen är för långt bort från basenheten för att få täckning.. Som tur är har jag min mobil med driftcentralens nummer inlagt i telefonboken och ringer från den och han som svarar säger att han ska stoppa tågen och ringa tillbaka. Medans så mer eller mindre skriker jag åt gubben som bara rullar omkring på rälsen att ta sig därifrån, då jag vet att ett SJ-tåg kan komma när som helst.
Så ringer DC och säger att dom stoppat tågen. Jag har fortfarande panik och på gränsen håller på att flippa ur så jag frågar om jag ska hoppa ner och hjälpa honom men han på DC säger bestämt nej. Vi lägger på och jag vet inte vad jag ska göra annat än att försöka övertala gubben om att rulla av spåret och ser ett SJ-tåg komma rullandes sakta mot mig och gubben och flippar ur ännu mer för tåget bara kommer närmare. Typ 50 meter ifrån gubben ringer DC igen och frågar hur det går och jag skriker ”Tåget stannar ju för fan inte! Det är bara 20 meter bort nu och kommer köra över honom!” men han på DC säger lugnt att dom förmodligen bara kör långsamt framåt för att kunna hjälpa mig, och det gjorde dom ju såklart.
Så lokföraren hoppar ut och frågar om det är någon som vill ”vandra vidare” men jag svarar att han förmodligen ramlat ner bara, sen kommer typ 10 personer ut från SJ-tåget (personal på tåget) och medans dom lyfter upp honom så ringer jag 112.
Gubben blödde ur örat, inte så att det forsade men jag vet att det kan vara farligt när det blöder sådär. Och så åker tåget vidare sen och jag står med gubben på plattformen och inväntar ambulansen och väktare och sen ska gubben helt plötsligt resa sig men jag trycker ner honom samtidigt som jag uppmanar honom att ligga ner. Och han svor åt mig på finska. Sen kom äntligen ambulansen och hjälpte till och få bort honom.
Ungefär 40 minuter efter jag verkligen behövde väktarnas hjälp dyker dom upp och frågar hur det har gått.
Dom finns fan aldrig till hands när man behöver dom..
