Archive for the ‘Filosofiskt’ Category
Jag har tänkt på det ett litet tag. Och nu har jag kommit fram till att det är verkligen fel på mig. Jag är inte som jag ska vara. Jag är helt jävla pms:ig och klantig.
Jag vet inte vad som hänt riktigt, känns som att det är för många bakslag från förra året som fått mig helt crazy.
Om man då träffar någon ny, hur bra är det då om han ser ens dåliga sida som inte ens stämmer med hur jag är? Känns skit.
Plus att jag för bara några minuter sen fick höra att pappa ska förlova sig. Visst det är ju trevligt. Men sättet han sa det på..
”Vi tänkte att vi skulle förlova oss den 21:a, men vi tog den 22:a och då kom jag på att det är ju er födelsedag!”
Ursäkta men.. Vi fyller 21 år nu på torsdag. Och vår pappa glömmer bort när vi fyller år? Det är ju så man vill lägga sig ner och dö.
Varför förväntar jag mig ens något? Jag blir ju så jävla besviken jämt ändå.
Mamma och Po förlovade sig iaf när vi var där. Dom ville att vi skulle vara med. Det uppskattar jag. Men pappa ska tydligen förlova sig i ett helt annat land. Och som födelsedagspresent får man väl en jävla kaffekopp med någon dåligt ritad karta av Gran canaria på.
Tror jag ska sluta att förvänta mig något mer nu. Mitt hopp ligger på en riktigt låg nivå just nu.
Jag har tänkt en del på att många inte kan låta upptagna tjejer/killar/kvinnor/män vara ifred. Vad fan är det med folk idag?
Och alla jävla ex hit och dit. Vad ska det vara bra för? Det är slut – Get lost!
Visst man skiljs som vänner, men man kan i stort sett aldrig vara vänner ändå, så varför ens försöka? Och om man nu skulle vara vänner. Varför kan man inte ha ryggrad nog att säga att man skaffat en ny efteråt? Om man är vänner så ska man ha kommit över varandra, men det är ju aldrig så.
Förhållanden är lite som blommor. Man sår ett frö, det växer upp till en vacker blomma, i många fall vissnar den och dör. Men på något sätt är det ändå som att från blomman som vissnade så ramlade ett nytt frö ned i jorden. Det kan ligga där ett tag, kanske år. Och om man får kontakt med personen igen så börjar det där nya fröet gro, för man kommer alltid bara ihåg det bästa från ens tid tillsammans.
Och då kanske ena parten redan har träffat en ny som får lida. Men inte fan ägnas den en tanke.
Jag hatar personer som bara tar för sig som att dom skulle äga hela världen. Var en som jag känner som trodde att jag var på g med en killkompis för några år sen. Hon såg till att hon kom dit först och bara roffade åt sig av honom.
Jag är inte arg över att hon tog honom, för jag och han var inte på g och har aldrig varit det heller. Men just sättet gör mig asförbannad. Och just att hon satt och sa det till mig öga mot öga. Hallå? Har du ingen skam i kroppen eller?
Och så småningom vissnade även deras blomma. Och sen nästan ett år senare så ska hon på honom igen?
Du får ursäkta mig om du läser det här, men det skulle du ha tänkt på lite tidigare, med tanke på allt som hände så förtjänar inte du honom.
Han ska ha någon som älskar honom som han förtjänar att bli älskad, han ska ha värme och kunna känna tillit. Han ska ha allt han behöver.
Och det kunde inte du ge honom. Du förtjänar inte honom.
Idag berättade min arbetsledare att jag kommer få fast anställning 1 februari 
Känns så jävla bra! Kan inte inse vilken tur jag haft tror jag :S
Sjukt jobbig vecka annars.
Bor numer själv igen. Känns skönt samtidigt som jag har dåligt samvete över att ha sårat en person. Men jag antar att det är livets gång.
Själv känner jag mig otroligt likgiltig inför allt. Jag kan inte känna ett skit. Varken direkt lycka eller sorg. Allt bara rinner av som på ett paraply. Hoppas på att återhämta mig snarast..
Fast veckan har inte bara varit skit. Malin var ju här och förgyllde 5 av mina dagar. Ser ut som skit i vardagsrummet, men det var det värt. Fick ju vara massa fin på nyårsafton. Borde väl ha tagit bild, men ni som känner mig vet ju hur jag är.
Gud vad jag svamlar på. Ingen orkar läsa iaf. 
Det var väl allt för idag.
Natti people.
I lördags var jag på dop för min kusins lilla dotter på 4 månader. Det kändes sådär måste jag säga.
Jag var där med Tommy och Helena. Helena var där redan innan oss och hade tagit bänken längst fram. Alla i släkten var där, förutom pappa och min farbror Mats. Allt p.g.a. ett bråk startat utav farfar.
Jag och Tommy satte oss brevid Helena på bänken, resten av släkten satt på andra sidan gången. Jag kände mig helt utstött. Varför vallade Svenne in alla andra gäster på ”hans” sida av kyrkan men sa inget till oss?
Några hälsade, men det som sved mest var när min plastfarmor Gerd kom fram och hälsade på mig som att hon aldrig träffat mig tidigare. Farfar hälsade inte förrän efter dopet. Trots att han såg mig.
Jag har alltid tyckt bra om min farfar, fram till skillsmässan mellan mina föräldrar. Jag blev så arg när mamma berättade att släkten betedde sig som att mamma skulle slänga ut pappa på gatan, trots att det inte alls var hennes planer. Dom må ha haft problem, men min mamma är den starkaste och bästa personen jag någonsin haft äran att träffa.
Under upproret iaf så skickade jag ett mail till farfar angående all skitkastning. Jag skrev inget som kunde tolkas som ett direkt påhopp. Bara att dom tydligt nog inte hade tagit sig tid att lära känna mamma eftersom att dom hade såna funderingar.
Sen blev jag totalignorerad på min 18-årsdag. Förutom av Mats som jag fick ett kort av, det var det enda jag hade velat ha. En tanke. Men nej, inte ens det kunde dom ge mig.
Och nu efter ca 2 års uppehåll av släktträffs-deltagande får man kalla handen. Vad har jag gjort för fel?
Hela min dag var förstörd p.g.a. det. Skulle dessutom jobba kväll på Barkarby station, där det inte ens hann gå en timme innan jag blev utskälld.
Det konstiga var att det inte ens var mitt fel, två turister frågade vilken biljett som var billigast för dom att köpa, jag svarade, dom tvekade och tog extra tid. Tåget kom, mannen bakom stressade på mig när jag fått iväg turisterna. Jag skyndade mig in i det sista. Men han missade tåget.
Han kom tillbaka till luckan och tyckte att jag var SÅ dålig och det märktes minsann att jag var ny! Det enda jag kan göra för att undvika konflikt är att be om ursäkt, så det gjorde jag. Tyckte dock att det var aningen onödigt att komma och skälla på mig när han bara behövde vänta 15 minuter på nästa tåg, plus att han såg att jag gjorde mitt bästa för att se till att han kom med.
Men jaja. Jag hoppas iaf att du kom fram dit du skulle din jävla skithög
Sen fick jag panik när jag skulle göra redovisningen, men det löste sig iaf. Saknades dock 120 kr i kassan, som jag är 90% säker på att det ligger någonstans på skrivbordet.
Hellu allihopa.
Jag blev inspirierad av syrrans blogg och tänkte att det kunde vara ett utomordentligt sätt att avreagera sig på när saker dyker upp i vardagen. Så ja..
Here I go.