Archive for the ‘”Pappa”’ Category
Hur fan kan man hota att döda ett försvarslöst djur? Det sägs ju att det börjar alltid med det, sen kommer det till människor.
Det är helt sjukt hur du blundar för allt det här. ”Jag vill bara ha lugn och ro!” Med en jävla djurplågare som stör OSS eller? :S Det är så att ni båda borde avlivas.
Jag, Titti och smurfen satt hemma och försökte ha en trevlig kväll och så får Titti sms från fittan där det står ”Jag kommer vrida nacken av illern, jag vill inte ha en illaluktande iller i mitt hus.”
Två saker stör mig med det här sms:et.
1, Man rör inte ett försvarslöst, oskyldigt djur för att man ogillar ägaren.
2, Sen när blev pappas hus i enköping DITT? Du har inte lagt ett jävla öre på det. Och om det nu hade varit ditt, varför är det då alltid så in åt helvete skitit där när vi väl satt vår fot där? Ser man inte till att det är fint där man bor, även om man inte bor där permanent?
Jag skulle gärna kopiera ut allt du skrivit och skicka till din arbetsgivare. Någon som du ska inte jobba med sårbara människor.
Du borde sitta inspärrad i ett rum med vaderade väggar och krama sig själv-tröja. Där är ditt rätta hem.
Det som inte fick hända hände. :/
Min egen födelsedag är inte min längre. För det såg hon och du till att det inte skulle vara.
Jag var fast besluten om att det inte skulle få vara så. Men tänk att det gått ett helt jävla år för att ni inte kan ta ansvar för era egna handlingar. Är inte det sjukt? Två vuxna människor kan inte ta ansvar för sina handlingar. Fast jag skulle nog inte kalla den ena för vuxen, snarare ett förvuxet barn. För det är precis vad du är.
Och trots att jag klart och tydligt sagt till dig att jag inte vill att du nämner mig på din msn eller mailar eller vadfan du nu hittar på. INGET vill jag se av dig. Möjligtvis din röv när jag sparkar ut dig ur mitt liv. Men inget annat.
När jag pratar om det här med mina kompisar, eller vem som helst egentligen, så kan ingen förstå. Inte en enda kan ens försöka sätta sig in i den här situationen. Och om ingen annan kan det, hur ska jag då kunna klara av att leva i den?
Jag försöker klippa av alla band och allting. Men sen rusar tankarna iväg och raseriet sköljer över mig och gör att jag vill kasta sönder saker i min närhet och egentligen sätta mig på tåget och åka över och spraya något på kärringjävelns dörr så att hon får skämmas i sitt hus.
Jag har försökt träffa ”pappa” på senare tid. Utan kärringjäveln. Men hon gör allt för att hindra mig. Den enda gången han faktiskt kunde så hade fittan sagt att jag skrivit skit till henne på msn. Vilket visade sig vara ett msn-virus som jag åkt på. Vilken idiot som helst, även dom efterblivna fittorna, kan se att det är ett virus. Men då sa hon direkt till ”pappa” att jag skrivit något dumt.
Och jag önskar egentligen att jag gjort det. Men nu var det ju inte så. Fast jag hoppas innerligt att hon var dum nog att trycka på länken hon fick och fick viruset själv. Men det är vår lilla hemlighet 
Kom till jobbet igår och avlöste en timanställd som berättade att du varit här med Frasse och frågat efter mig.
Hur fan kan du göra så mot mig? Efter 6 månader av tystnad godtar jag inte att du kommer till mitt jobb och vill ”säga hej”. Om det nu var det du ville. Jag vill inte se dig. Du finns inte för mig längre.
Vilket gjorde mig glad över att jag inte börjat jobba än.
Pratade med Titti. Försökte få tag i henne medans hon satt i bilen med dig. Men hon svarade självklart inte. Och eftersom att hon är den enda du har kuk nog att prata med så bad jag henne hälsa dig att om du vill mig något så finns jag på mailen.
Hon sa även ”Han kanske ville säga hej.” So? Man är inte tyst i 6 månader och sen dyker upp helt plötsligt och säger hej efter allt som hänt vill jag fan inte höra annat än en ursäkt från dig. Annars kan du dra åt helvete.
Och jag antar att din kärringjävel läser det här så då kan jag passa på att tala om att du kört hem Titti till Karlholm 2 söndagar i rad också. För det vågar du väl inte säga till kärringen. So there..
8 månader har gått sen du satte din fot i mitt hem för sista gången. Och när du gick med vad som såg ut som tårar i ögonen så sa du ”Jag kommer ringa och jag hoppas att du svarar för jag vill veta hur det går med jobbet och så..”. Man kan ju undra vart dom samtalen tog vägen. För min telefon har inte ringt sen dess. Du frågade inte ens om mitt nya mobilnummer när du tvingade mig att byta. No fucking nothing.
Inte ens om helvetet skulle frysa till is och grisar började flyga skulle jag förlåta dig för allt du utsatt mig, mamma och Titti för.
Ibland är det nästan så jag hoppas att fittan blir gravid och så sitter du där i skiten sen.
Fast egentligen inte. För stackars barn. För det första tokful och för det andra en psykiskt störd morsa och en ryggradslös skit som far. Det kan inte bli annat än skit av det.
Jag skulle aldrig se det som mitt syskon. Jag har mina tre syskon redan, det är dom enda som existerar för mig.
Den enda pappan jag någonsin haft är PO, det finns ingen annan jag kan minnas.
Om jag bestämmer mig för att gifta mig är det han som ”vinner en son”, om jag bestämmer mig för att skaffa barn är det han som blir morfar.
Precis som det ska vara.
Och inom en snar framtid flyttar jag också, då kommer du inte veta vart jag finns längre. Fast vad gör det? Det är ju inte som att du kommer förbi längre ändå.
…And she was left there holding on to their tomorrow
But as they laid him in the ground
Her heart would sing without a sound
Det här är nog mitt femte försök till ett inlägg om hur allt känns efter det som varit.
Jag loggar in, ska börja skriva men det står helt still. Det finns inte ord för något längre. Helt tomt.
Jag känner att ilskan finns där inne, men den kommer inte fram. Det tjänar ingenting till ändå. Du varken läser, lyssnar eller ens svarar om man försöker.
Du säger att vi ska se till att vi kan umgås igen, för det är ju vi som brutit kontakten. Du har inte funderat på vilka det var som gjorde det outhärdligt för oss att umgås med er?
T.o.m. Matte, som jag inte trodde skulle kommentera det jag berättade om dig, sa ”Man tycker ju att ens barn borde gå före”.
Visst har man hört om historier där barnen skapar problemen o.s.v. men så är det inte i det här fallet. Vi har haft förbannat bra tålamod med den där jävla kärringen ska du veta.
Som när du sa ”Helena tycker att du dricker för mycket” och jag konfronterade henne om det och hon började tokböla och sen kom det ett samtal från dig. Och JAG fick be om ursäkt för att jag sagt vad jag tyckte om den saken. Och hade det varit så att jag druckit för mycket någonsin hade mamma tagit upp det med mig. Hon vet vad jag gör och när jag åker bort o.s.v.
Jag börjar fråga henne artigt om jag kan ställa en fråga vilket ledde till många frågor. Då exploderar hon och hänger ut mig i hennes personliga meddelande på msn.
Vi behöver ventilera våra huvuden och börjar blogga, då skriver hon ut varenda inlägg hon misstänker handla om henne och ska gå till advokat.
Hon kollar igenom våra bilddagböcker och anmäler bilder, vi ber henne ta bort bilder på oss 3496 gånger men inget händer så vi börjar anmäla bilderna. Då lägger kärringhelvetet in bilderna i msn-galleriet istället.
Hon kan tydligen inte förstå vad ”vi vill inte att du lägger upp bilder på oss” betyder. Rätt konstigt för att påstå sig vara en frisk 37-åring.
Mamma skriver om helvetet och allt som man själv tänkt på men inte kommit till skott och skrivit. Skönt att iaf någon av oss får ur sig ilska. Skulle behöva det själv. Men jag tror jag tryckt ner ilskan i den mörkaste vrån som fanns ledig inom mig så jag har svårt att hitta den igen.
Den mest obehagliga känslan jag någonsin haft har jag vandrat omkring med sen februari. Känslan av att inte känna någonting om något dåligt händer. Det liksom bara rinner av. känner mig helt avstängd och nästan som att jag befinner mig i en mardröm. En sån där äcklig man hade när man var mindre där man jagades av något läskigt och man sprang och sprang men man kom knappt någonstans och varelsen kom närmare och närmare.
Jag försöker hitta min väg ut eller ett sätt att vakna, men jag tror inte jag kan göra det på egen hand.
Ska försöka ta mig i kragen och ringa och boka en tid hos någon som kan hjälpa mig.
Och blir det massa kostnader kan du räkna med att räkningarna kommer till dig, ”pappa”. 
Låg och vilade en stund på eftermiddagen, tror det var vädret som gjorde mig helt seg.
Och så ringde mobilen helt plötsligt med ett nummer jag inte kände igen. Jag svarade och det visade sig vara min farbror som frågade efter pappa.
Jag hade försökt glömma det som varit och gått vidare med mitt, men han tvingade mig dra upp det igen eftersom han blev förvånad över att jag svarade att jag inte pratar med pappa längre.
Så jag drog en kortfattad version av det som hänt för honom.
Det kändes rätt bra när han sa ”Man tycker ju att ens barn borde gå före..” när jag berättat klart.
Sms:ade även en länk till min blogg ifall han ville veta mer om allt.
Tänkte bara säga tack ifall du/ni tog er tid att läsa.
