Har läst din blogg ett tag nu. Jag tror du vet det. Och den gör mig så otroligt ledsen. I mina ögon bara lyser det att något är fel. Du gör det ena och det andra och det förvånar mig att du inte kan se vad jag ser. Det är inte bra att ignorera sina problem man har, jag om någon borde veta.
När du skrev att du hånglat med killar som hade flickvänner när du var i Kalmar gjorde du mig arg. Du menar att det är ju inte ditt fel. Men idag när jag såg att du dessutom lagt upp bild på en kille och hans flickvän som var inblandad så tyckte jag att du gått alldeles för långt. Inte ett enda tecken på någon form av ånger. Hur skulle DU känna om din kille hade gjort så mot DIG? Både du och jag vet att du kan bättre än så. Det var ju dessutom din kompis kompis pojkvän. Jag tror inte att hon blev direkt överlycklig när det kom fram även om hon kanske inte visat det.
Och varenda helg vill du supa bort dig själv någonstans. Vart är du på väg egentligen? Det är dags att ta reda på grundproblemet och lösa det. Jag vet att du inte är bra på att prata om såna saker, men det är dags nu. Ser du inte det? Känner du inte det själv?
Om du skulle vilja prata vet du vart jag finns.
Känns så skönt att allting äntligen börjar vända. Det känns som att det kommer bli bra i slutändan ändå.
Har fått så oerhört bra stöd från jobbet och Daniel och alla andra.
For me it’s waking up beside you
To watch the sunrise on your face
To know that I can say I love you
In any given time or place
It’s little things that only I know
Those are the things that make you mine
And it’s like flying without wings
Cos you’re my special thing
I’m flying without wings
…And she was left there holding on to their tomorrow
But as they laid him in the ground
Her heart would sing without a sound
Har pratat med två ex på senare tid. Det förvånar mig hur snabbt dom kan förälska sig i någon och t.o.m. säga dom ”tre magiska orden” efter en knapp vecka. Då känner man ju inte ens varandra.
Och en av dom har skrivit i sin blogg att han ”aldrig har känt såhär för någon tidigare”, precis som han sa till mig, till tjejen efter mig och nu till den här tjejen. Han verkar minst sagt vara fylld av udda känslor.
Det är underbart att dom är lyckliga, men det känns lite knas för mig som nu sitter här och ser hur just ovanstående historia upprepar sig gång på gång.
Det tog honom knappt ett dygn innan han hade en ny efter senaste avslutade kapitlet. Han åkte dit efter några dagar, stannade en vecka och går ut offentligt med att han älskar henne. Mys för dig, men då känns det som att du inte vet vad älskar verkligen betyder. En kommentar som jag hörde i någon serie passar in väldigt bra här ”You’re an I love you-whore.”
Som jag ser det så är du kär i kärleken. Inte den du ser i ögonen.
Känns som att jag inte kan lita på någon ny längre.
Jag ger verkligen ALLT av mig själv men blir bara utnyttjad eller sviken som tack.
Jag orkar inte mer.
Kommer in. Dörren är vidöppen till expeditionen (den ska vara stängd och låst), sätter på datorn, ser att inloggningskortet till Access-maskinen ligger framme (om det hade blivit inbrott hade det ju bara underlättat för att försöka göra fejkkort), skylten för luckan sitter inte uppe, grinden och spärren var inte på blink. Så skulle hon ha gjort en korrigering på dagsredovisningen, men hade inte skrivit någon lapp om att hon gjort det så jag skulle kolla efter om hon hade gjort det eller inte. Tar fram dagsredovisningspärmen och inget som ska häftas på papperet är dithäftat och det är inga hål på papperet så allt låg löst. Så hela skiten åkte ner på golvet.
Så underbart kl 5 en lördagsmorgon.
Funderar seriöst på att klaga till min arbetsledare på den där syskonskaran. Det är alltid något dom glömmer och gör lite som dom vill med saker och ting.
Det är bara en som är noggrann. :/
Det här är nog mitt femte försök till ett inlägg om hur allt känns efter det som varit.
Jag loggar in, ska börja skriva men det står helt still. Det finns inte ord för något längre. Helt tomt.
Jag känner att ilskan finns där inne, men den kommer inte fram. Det tjänar ingenting till ändå. Du varken läser, lyssnar eller ens svarar om man försöker.
Du säger att vi ska se till att vi kan umgås igen, för det är ju vi som brutit kontakten. Du har inte funderat på vilka det var som gjorde det outhärdligt för oss att umgås med er?
T.o.m. Matte, som jag inte trodde skulle kommentera det jag berättade om dig, sa ”Man tycker ju att ens barn borde gå före”.
Visst har man hört om historier där barnen skapar problemen o.s.v. men så är det inte i det här fallet. Vi har haft förbannat bra tålamod med den där jävla kärringen ska du veta.
Som när du sa ”Helena tycker att du dricker för mycket” och jag konfronterade henne om det och hon började tokböla och sen kom det ett samtal från dig. Och JAG fick be om ursäkt för att jag sagt vad jag tyckte om den saken. Och hade det varit så att jag druckit för mycket någonsin hade mamma tagit upp det med mig. Hon vet vad jag gör och när jag åker bort o.s.v.
Jag börjar fråga henne artigt om jag kan ställa en fråga vilket ledde till många frågor. Då exploderar hon och hänger ut mig i hennes personliga meddelande på msn.
Vi behöver ventilera våra huvuden och börjar blogga, då skriver hon ut varenda inlägg hon misstänker handla om henne och ska gå till advokat.
Hon kollar igenom våra bilddagböcker och anmäler bilder, vi ber henne ta bort bilder på oss 3496 gånger men inget händer så vi börjar anmäla bilderna. Då lägger kärringhelvetet in bilderna i msn-galleriet istället.
Hon kan tydligen inte förstå vad ”vi vill inte att du lägger upp bilder på oss” betyder. Rätt konstigt för att påstå sig vara en frisk 37-åring.
Mamma skriver om helvetet och allt som man själv tänkt på men inte kommit till skott och skrivit. Skönt att iaf någon av oss får ur sig ilska. Skulle behöva det själv. Men jag tror jag tryckt ner ilskan i den mörkaste vrån som fanns ledig inom mig så jag har svårt att hitta den igen.
Den mest obehagliga känslan jag någonsin haft har jag vandrat omkring med sen februari. Känslan av att inte känna någonting om något dåligt händer. Det liksom bara rinner av. känner mig helt avstängd och nästan som att jag befinner mig i en mardröm. En sån där äcklig man hade när man var mindre där man jagades av något läskigt och man sprang och sprang men man kom knappt någonstans och varelsen kom närmare och närmare.
Jag försöker hitta min väg ut eller ett sätt att vakna, men jag tror inte jag kan göra det på egen hand.
Ska försöka ta mig i kragen och ringa och boka en tid hos någon som kan hjälpa mig.
Och blir det massa kostnader kan du räkna med att räkningarna kommer till dig, ”pappa”. 
